Tjena bloggen!

Jag trampar igång bloggen igen. Jag tappade sugen, men sugen är tillbaka. No offense bloggen, det måste kännas rätt och det gör det nu igen. Kanske byter jag namn, kanske byter jag inriktning, kanske breddar jag mig, jag vet inte, vi får se. Egentligen är det så mycket som rör sig i mitt huvud och så mycket som jag vill skriva om som går utanför tankarna jag hade om prylar och ekologiskt leverne. Jag känner mig redo för en förändring i livet, och det handlar om större perspektiv som den jag är och den jag vill vara. Möjligen hänger det ihop trots allt. Ett enklare liv är ju även det liv jag själv vill leva, det liv som kommer allra längst inifrån mig själv. 

Lite har hänt på vägen sedan sist:

Jag har slutat äta kött, åtminstone rött kött. I åratal, vi snackar ÅRATAL har jag funderat över detta och velat, fram och tillbaka. Tänkt att barnen, BARNEN, de stackars barnen som får en mamma som inte ÄTER ALL MAT, det är ju fasansfullt. Men vet ni vad, nu är de 3 och 6 år och jag är banne mig 37 år och har kompromissat färdigt när det gäller en så livsviktig sak som vad man stoppar i sig. I juni sa jag bye bye till det röda köttet och förutom en svacka i somras när grillarna var igång som mest så har jag inte ångrat mig. 1-0 till mig.

Växthuset blev en succé! Jag har skördat gurka i juli och i augusti fram till nu har vi varit helt självförsörjande på tomater. Det har varit superkul även om krafterna börjar sina lite nu, jag glömmer att vattna och att stänga dörren trots att temperaturen går ner mot fyra grader nu på nätterna. Resten av grödorna, förutom squashen och sockerärtorna, har däremot inte gått så bra i år, men vad jag förstår kan det vara så. Grannen som är hobbyodlare säger att "jamen så är det ibland, man fattar inte alltid varför det liksom inte funkar". På ´at igen, nästa år.

Jag har startat eget vid sidan om jobbet! Min hemliga dröm, att starta eget, jag gjorde det till sist. Inom vad, det är fortfarande hemligt på bloggen. Några jobb har jag fått, genom gamla kontakter. Jag har inte gjort något för att sälja in mig ännu. Funderat ganska mycket på vad jag vill, det har gått lite upp och ner men NU, nu är jag säker. Detta är vad jag vill satsa på och jag hoppas att om jag inte kan leva på det, så kanske det kan ge mig kontakter som kan ge mig ett annat jobb så småningom. För det är vad jag vill. Mitt jobb har dränerat mig på energi i 1,5 år och nu är det dags att våga ta ett nytt steg. Här ska ni veta har jag en stor utmaning. Jag har etiketter jag har satt på mig själv sedan jag var liten, om vad jag kan och vågar. Jag går och funderat varje dag nu på hur jag ska ta mig an denna mitt livs nästa utmaning, bryta, kliva ur, gå vidare.

Rik på riktigt?!

Under min semester läste jag en fantastisk liten bok: Rik på riktigt: en värdefull vardag är möjlig! av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson. Jag har haft den i min bokhylla länge och har faktiskt läst den en gång för flera år sedan. Men just nu, snart 37 år, tvåbarnsmor och med en annan vardag än jag hade då, tog den sig rakt in i själen.

Fredrik Warberg och Jörgen Larsson berör precis det jag funderar över: hållbarheten i vårt sätt att leva, hur det påverkar oss som individer, vårt samhälle och vår värld. De sätter också fingret på flera ömma punkter: vårt tv-tittande (och räknar ut hur många timmar vi ägnar åt tv-tittande ur ett livsperspektiv...hua), vårt eviga strävande framåt-uppåt och våra tidsprioriteringar. De pratar om Lagom och om Förnöjsamhet. Två ord jag själv har väldigt svårt att förhålla mig till. Jag föll också för deras tankeexperiment:

Vad skulle vara annorlunda om vi människor helt plötsligt blev materiellt och ekonomiskt förnöjsamma och istället använde all vår förändringsenergi till att förbättra våra relationer?

Denna bok rekommenderas till alla som funderar över vardagen, livet, och hur vi använder vår tid.

(Fick mig också en lite käftsmäll genom detta citat från Täppas Fogelberg: "Att åka på weekendsemester till New York fixar väl vilket pucko som helst, men det är en rejäl utmaning att få en trist tisdag i november att svänga." Precis. Mvh Solstolen på Gran Canaria.)

I'm back!

Det blev visst en bloggpaus. Det var inte meningen, det bara blev så. Jag åkte utomlands en vecka, distansen gav mig tusen funderingar över mitt liv och jag har inte vetat i vilken ände jag ska börja. Jag ser bloggandet som något snabbt och spontant, och ibland är man inte snabb och spontan. Ibland känner jag ut i varje fingerspets hur komplicerat livet är, och det är svårt att sammanfatta tankarna på ett rättvist sätt. Livet är i sig INTE enkelt. Dock är det ju just enkelhet jag söker... Kanske för att enkelhet i det yttre ger mig mer kraft till att förstå Livet, som i sig är komplext, och ska vara.

Det slog mig under min semester är att jag sällan är nöjd. Med någonting. Det finns alltid saker jag borde förbättra. Jag är inget kontrollfreak, ingen perfektionist, men jag är sällan nöjd. Vad är mer enkelhet egentligen? Än att vara nöjd med det man har och den man är?

Ja, utan att blir för privat (jag vet inte hur privat jag har lust att vara), jag har en del att jobba på. Men nu är jag tillbaka. Med en hel del positivt att bygga vidare på. Trädgården den vaknar mer och mer för varje dag. I morgon börjar vi att sätta upp växthuset! Tomatplantorna växer, gurkplantorna också. Jag har också satt kapkrusbär, squash och så lite Blomman för dagen. I morgon ska potatisarna läggas att förgro. Jag äter mer grönsaker än jag gjort på länge. Och dessutom! Jag har börjat cykla till jobbet! En vecka bara, men ändå. 2 mil tur och retur. Jag får min vardagsmotion, och jag har faktiskt tänkt att skippa gymkort bara därför (en sak mindre att fundera på i vardagen!). Mer odlaruppdateringar kommer, och cykeltankar. 

Ett steg fram och två steg bak

Det har varit lite tungt ett tag. Det är flera olika saker som har tyngt mig och jag har varit ledsen och frustrerad. Jag har känt att det har varit svårt att fokusera på förändring när livet i sig gungar lite mer än vanligt. Att tänka eko och hållbarhet har känts längre bort. Jag har inte heller kommit så långt i min förändring att det känns självklart och där enkelhet är en naturlig ledstjärna i mitt liv.

Det är ju det där med att ta sig framåt när man trillat tillbaka lite. Det är då det är så lätt att ge upp, tänka whatever, jag orkar inte, jag fortsätter som vanligt, vem bryr sig, varför ska jag? Det känns plötsligt besvärligt, påtvingat. Som om någon har talat om för mig att jag ska starta den här bloggen när jag själv inte vill.

Jag har känt ett behov av att unna mig lite extra och det har gjort mig ledsen att jag inte kan göra det. Och eftersom jag inte har kommit så långt i min förändring har jag inte haft några alternativ mer än att köpa mig något eller att äta något onyttigt. Vad simpel jag låter. Det är jag inte. Men vi har alla våra kamper och resor vi befinner oss på. Jag har inte freakat ur och shoppat loss. Men jag har velat. Och tanken har gjort mig ledsen.

Nu är det lite, lite bättre. Så resan fortsätter, med lite krokigare svängar. Precis som livet är.