Bekännelse

Jag har en öm punkt när det gäller shopping. Det är smycken. Silversmycken, örhängen, bijouterier... När jag storrensade för några veckor sedan rensade jag ur massor med (oäkta) smycken men jag ska erkänna, jag har en hel del kvar.

Det konstiga är att jag använder inte särskilt mycket smycken. Kanske något per dag, men inte alltid. Och billiga bijouterier känner jag mig oftast just billig i. Mot bakgrund av det är det ju konstigt att jag alltid dras till smyckeshyllan när jag är i klädaffärer. Och jag ska erkänna, under min vecka på Gran Canaria lyckades jag dra med mig två halsband hem och en ring. TROTS att jag fortfarande har min idé om att inte samla på mig saker, att rensa ännu mer och att undvika onödig shopping. Visst är det konstigt?

Jag funderar lite på vad det är jag dras till. Det måste ju vara något estetiskt, det vackra, formerna. Kanske kan jag få utlopp för det på något annat sätt. Eller kan jag börja göra egna smycken istället? Eller köpa mer kvalitet och hantverk? Jag tror inte på att strypa det som gör mig lycklig. Men jag ser ju själv att det konsumtionsmönster jag har just nu inte riktigt är hållbart...

Snart blir mitt sovrum ännu mer mitt

Nu har jag löst mitt sovrumsproblem! Via tre nya kuddar och en gardin från Gudrun Sjödén. Jag har alltid älskat hennes tyger, härliga färger och tidlösa mönster. Tygerna var dessutom i ekobomull. Denna gång unnar jag mig något jag verkligen tycker om och springer inte iväg och köper första bästa, billigaste. Jag är jättenöjd. Både med mina inköp och mitt eget beteende.

Älskade, hatade smartphone

Nu ska den här gamla godingen återigen ta ett kliv in i mitt liv. Femton år gammal, något omodern, lite repig och dessutom stendöd. I morgon ska han få nytt liv, och nytt batteri hos någon urmakare i stan.

Nej, det beror inte på nostalgi. Jag har börjat projekt Trappa ner på mobilberoende. Jag är ingen extrem mobilanvändare, har till exempel aldrig spelat mobilspel. Men Facebook, Instagram, Tradera och diverse andra appar brukar få ett antal besök per dag. För många.

I går rensade jag appar. Facebook åkte bort, Twitter också tillsammans med diverse "bra-att-ha"-appar som bara ligger där och skapar oro, aldrig är använda. Instagram behåller jag eftersom jag använder den i mitt jobb. Jag tänker inte sluta med Facebook. Däremot kolla mer sparsamt och från min dator. Det kommer inte ta död på mig, och jag kommer inte blir utesluten ur mina kompisgäng.

Att börja med armbandsklocka igen är ett sätt att dra ner på de säkert 50 gånger per dag som jag trycker på knappen nederst på mobilen för att se vad klockan är. Inte så farligt egentligen, att kolla klockan, men jag tycker att det bidrar till att mobilen används mer än jag vill. 

Utvärdering kommer!

In/ut vecka 7

+
Två nallar till barnen - alla hjärtans dag-presenter
Två nya kjolar från HM (letat runt på secondhand men inte hittat något)
En sommarklänning secondhand
En packe nya strumpor
Summa: 6

-
Klädutrensning:
Tre jeans (Pga av efterlängtad viktuppgång! De ska bort, äntligen!!)
Tre scarves
En kofta
En kavaj
Två par barnvantar
Ett par barnbyxor
Allt går till Stadsmissionen
Summa: 11

Total summa: - 5

Jamen se där! En bra vecka.

Deppigt

Det är verkligen urtråkigt att inte få handla något. Jag vet inte hur många prylar jag tänkt på den senaste veckan som jag skulle vilja köpa. Det känns som om jag hela tiden tänker på saker jag skulle vilja ha. Nytt träningslinne, nya skor, byxor, gardiner, en köksassistent, nya tapeter i köket, nya glasögon, ny matta i hallen... Och då har det gått 15 dagar!

Jag suktar efter saker. Samtidigt som det känns galet. Jag HAR kläder. Jag HAR ett hem fullt med prylar. Varför vill jag bara ha mer, mer? Hemmet ska förfinas, jag ska förfinas, hela tiden. Inget är bra som det är. Mitt hem skulle kunna visa ännu mer vem jag är. Mina kläder skulle kunna ge en ännu bättre bild av mig själv, min garderob mer komplett, roligare, mer spännande. Så ja, jag behöver detta köpstopp. Något är sjukt, inte bara hos mig utan hos oss alla. Jag antar att detta är en fas jag måste igenom. Det deppiga i att inte få köpa något, det överdrivna självömkandet "mitt liv är slut", "vad ska jag nu göra" osv.

Det är lite deppigt just nu. Men jag kan ändå se att en process har startat, någonstans därinne. Den handlar om hur jag skulle vilja att det var. Mitt liv, mitt hem, min vardag. Och det är positivt. Tanken är ju att komma ur "det-här-är-sjukt"-tankarna och komma vidare till något positivt, konstruktivt. Sakta, sakta, har processen startat och jag är glad att det går sakta. För det här ska bli på riktigt, inga quick-fix denna gång, utan på RIKTIGT.

Den stora nyårsrensningen

Nu är vi i gång. Förrådet har fått sig en rejäl omgång och jag har även rensat ut ganska mycket från skåp och hyllor. Jag är trött på gamla halvfula grejer inköpa alldeles för billigt på Rusta och IKEA. Jag vill ha saker som antingen är gjorda med kärlek och omsorg, eller ärvda och har en mening för mig bara därför.

J och jag gör en gemensam rensning just nu. Sedan kommer jag gå vidare med en månatlig utmaning. Hur många prylar som ska ut vet jag inte än. Men mindre prylar ska det bli.

Det som driver mig

Det har malt ett tag nu. Det är någonting i hur vi lever som känns så fel i magen.

Vi jobbar för att tjäna pengar och tjänar pengar för att konsumera. Vi konsumerar men eftersmaken är bitter. Vi söker efter något annat. Vi ser vad andra har. Vi börjar om. Ekorrhjulet går runt runt, vi stressar sönder oss och är aldrig nöjda. Vi har för lite tid och ork med det som verkligen betyder något. Vi renoverar sönder våra relationer. Vi ägnar sjukt mycket tid åt vårt utseende och hur det ser ut hemma. På kuppen har vi en miljö som är på väg mot katastrof.

Ja, det låter krasst och ja, jag låter jättepretentiös. Jag blir nästan trött på mig själv innan jag själv har startat. Men jag vill något annat. Jag vill inte vara styrd av prylar och yta. Jag vill jobba mindre och leva mer. Jag vill orka med mina barn när jag kommer hem från jobbet. Jag vill leva på ett sätt där åtminstone jag gör vad jag kan för att denna jord inte ska gå under av denna galna konsumtionshets.

Jag hatar präktighet och jag ska försöka att inte sätta mig på några höga hästar. Jag tänker göra så gott jag kan. Livet med man, jobb, småbarn och hus kommer kräva kompromisser. Men jag tänker att små steg är också steg.

Resan har börjat.