Det är verkligen urtråkigt att inte få handla något. Jag vet inte hur många prylar jag tänkt på den senaste veckan som jag skulle vilja köpa. Det känns som om jag hela tiden tänker på saker jag skulle vilja ha. Nytt träningslinne, nya skor, byxor, gardiner, en köksassistent, nya tapeter i köket, nya glasögon, ny matta i hallen... Och då har det gått 15 dagar!
Jag suktar efter saker. Samtidigt som det känns galet. Jag HAR kläder. Jag HAR ett hem fullt med prylar. Varför vill jag bara ha mer, mer? Hemmet ska förfinas, jag ska förfinas, hela tiden. Inget är bra som det är. Mitt hem skulle kunna visa ännu mer vem jag är. Mina kläder skulle kunna ge en ännu bättre bild av mig själv, min garderob mer komplett, roligare, mer spännande. Så ja, jag behöver detta köpstopp. Något är sjukt, inte bara hos mig utan hos oss alla. Jag antar att detta är en fas jag måste igenom. Det deppiga i att inte få köpa något, det överdrivna självömkandet "mitt liv är slut", "vad ska jag nu göra" osv.
Det är lite deppigt just nu. Men jag kan ändå se att en process har startat, någonstans därinne. Den handlar om hur jag skulle vilja att det var. Mitt liv, mitt hem, min vardag. Och det är positivt. Tanken är ju att komma ur "det-här-är-sjukt"-tankarna och komma vidare till något positivt, konstruktivt. Sakta, sakta, har processen startat och jag är glad att det går sakta. För det här ska bli på riktigt, inga quick-fix denna gång, utan på RIKTIGT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar