Tjena bloggen!

Jag trampar igång bloggen igen. Jag tappade sugen, men sugen är tillbaka. No offense bloggen, det måste kännas rätt och det gör det nu igen. Kanske byter jag namn, kanske byter jag inriktning, kanske breddar jag mig, jag vet inte, vi får se. Egentligen är det så mycket som rör sig i mitt huvud och så mycket som jag vill skriva om som går utanför tankarna jag hade om prylar och ekologiskt leverne. Jag känner mig redo för en förändring i livet, och det handlar om större perspektiv som den jag är och den jag vill vara. Möjligen hänger det ihop trots allt. Ett enklare liv är ju även det liv jag själv vill leva, det liv som kommer allra längst inifrån mig själv. 

Lite har hänt på vägen sedan sist:

Jag har slutat äta kött, åtminstone rött kött. I åratal, vi snackar ÅRATAL har jag funderat över detta och velat, fram och tillbaka. Tänkt att barnen, BARNEN, de stackars barnen som får en mamma som inte ÄTER ALL MAT, det är ju fasansfullt. Men vet ni vad, nu är de 3 och 6 år och jag är banne mig 37 år och har kompromissat färdigt när det gäller en så livsviktig sak som vad man stoppar i sig. I juni sa jag bye bye till det röda köttet och förutom en svacka i somras när grillarna var igång som mest så har jag inte ångrat mig. 1-0 till mig.

Växthuset blev en succé! Jag har skördat gurka i juli och i augusti fram till nu har vi varit helt självförsörjande på tomater. Det har varit superkul även om krafterna börjar sina lite nu, jag glömmer att vattna och att stänga dörren trots att temperaturen går ner mot fyra grader nu på nätterna. Resten av grödorna, förutom squashen och sockerärtorna, har däremot inte gått så bra i år, men vad jag förstår kan det vara så. Grannen som är hobbyodlare säger att "jamen så är det ibland, man fattar inte alltid varför det liksom inte funkar". På ´at igen, nästa år.

Jag har startat eget vid sidan om jobbet! Min hemliga dröm, att starta eget, jag gjorde det till sist. Inom vad, det är fortfarande hemligt på bloggen. Några jobb har jag fått, genom gamla kontakter. Jag har inte gjort något för att sälja in mig ännu. Funderat ganska mycket på vad jag vill, det har gått lite upp och ner men NU, nu är jag säker. Detta är vad jag vill satsa på och jag hoppas att om jag inte kan leva på det, så kanske det kan ge mig kontakter som kan ge mig ett annat jobb så småningom. För det är vad jag vill. Mitt jobb har dränerat mig på energi i 1,5 år och nu är det dags att våga ta ett nytt steg. Här ska ni veta har jag en stor utmaning. Jag har etiketter jag har satt på mig själv sedan jag var liten, om vad jag kan och vågar. Jag går och funderat varje dag nu på hur jag ska ta mig an denna mitt livs nästa utmaning, bryta, kliva ur, gå vidare.

TV:n strikes back

Jag har tidigare skrivit om mina tankar runt för mycket TV-tittande. Faktum är, och jag hatar att säga detta, jag är där igen. För mycket TV, för lite kreativitet, för lite egentid, tid för fria tankar, bearbetning.

Både min man J och jag har haft ganska tuffa månader. Mitt jobb har varit en dålig och energikrävande miljö en längre tid. Sista månaden det har kulminerat och konflikterna som legat och pyrt länge kommit upp till ytan. Det tar kraft och energi, mer än jag trodde. (Jag har aldrig varit där förr, all respekt till människor som blir utbrända och sjukskriva av dålig arbetsmiljö.) Min man har haft tokmycket att göra. Stress, alltså. Han kom hem en dag och sa att han "glömt" att äta lunch. Det är inte bra. Vi har varit trötta på kvällarna, urlakade, våra jobb har tagit långt mer kraft än vi vill att de ska ta. Och vad gör vi? Jo, vi orkar inget annat än att titta på TV. Eller i vårt fall, TV-serier på Netflix.

Det är så intressant. Just då, när vi verkligen behöver få tänka, få rätsida på livet, komma tillbaka, återhämta oss, just då, orkar vi inte. Just då, väljer vi TV:n. Det är märkligt. Jag tänker på barnen och deras dataspelande och Ipad-ande, som vi vuxna ofta är så negativt inställda till. "De ska inte sitta inne och spela, de ska vara ute och leka". Vi är inte bättre vi vuxna. Så fort livet är lite jobbigt, vill vi också bli passiva och bli underhållna. Okej, jag generaliserar. Men jag tycket det är intressant. Just när vi behöver det som mest, den fria, tysta tiden, väljer vi bort den.

Så vad händer här hemma? Jo, vi ska upp i sadeln igen. Ikväll är TV:n avstängd.

Ett liv utan TV?

Förutom att dra ner på shopping har jag sista tiden testat att dra ner på något annat: TV-tittande. Jag har inte varit någon extrem TV-tittare, men har ändå ägnat åtminstone en timme per kväll framför TV:n när barnen har somnat. Ofta jag både min man och jag klagat över tablåinnehållet och vissa kvällar har vi mest suttit och klagat på att det inte finns något att se. Ändå har vi suttit där, och tittat.

Samtidigt har jag ganska länge, troligen sedan jag blev mamma, haft en gnagande känsla av att jag inget får gjort. Inget som jag själv vill göra, som bara handlar om mig och ingen annan. Ingen ovanlig känsla för en nybliven förälder. Ofta kommer den dessutom hand i hand med ett dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet. För visst finns en och annan mamma som självsäkert har talat om för en att "ingenting spelar någon roll längre sedan barnen föddes" eller liknande. Jo, det gör det. JAG finns kvar. Kanske har jag inte samma tid till mig själv längre, men jag vägrar att krympa mig själv.

I samma veva som jag började fundera över ett enklare och mer fokuserat liv, slog det mig: Den där timmen jag tittar på TV. DEN timmen är min! Så nu har jag faktiskt börjat stänga av TV:n och göra något annat ibland. Inte varje dag, men oftare än jag trodde från början. Både min man och jag har fått ny energi. Han till träning och modellbyggande. Jag till den här bloggen, en annan blogg ihop med ett gäng vänner, bakning, läsning och pysslande hemma. Och jag har blivit piggare på kuppen. Jag tror att jag bearbetar det som händer mig under dagen på ett bättre sätt om inte TV:n kommer emellan och fyller min hjärna med ny information som jag inte bett om.

Nu har det gått en tid sedan vi började stänga av TV:n och jag märker nu att vi börjar återkomma till den, som man brukar göra efter att nyhetens behag lagt sig. Men vi ska på det igen. För här är något jag verkligen tror kommer göra stor skillnad i hur jag mår, i min energi och min kreativitet.

Deppigt

Det är verkligen urtråkigt att inte få handla något. Jag vet inte hur många prylar jag tänkt på den senaste veckan som jag skulle vilja köpa. Det känns som om jag hela tiden tänker på saker jag skulle vilja ha. Nytt träningslinne, nya skor, byxor, gardiner, en köksassistent, nya tapeter i köket, nya glasögon, ny matta i hallen... Och då har det gått 15 dagar!

Jag suktar efter saker. Samtidigt som det känns galet. Jag HAR kläder. Jag HAR ett hem fullt med prylar. Varför vill jag bara ha mer, mer? Hemmet ska förfinas, jag ska förfinas, hela tiden. Inget är bra som det är. Mitt hem skulle kunna visa ännu mer vem jag är. Mina kläder skulle kunna ge en ännu bättre bild av mig själv, min garderob mer komplett, roligare, mer spännande. Så ja, jag behöver detta köpstopp. Något är sjukt, inte bara hos mig utan hos oss alla. Jag antar att detta är en fas jag måste igenom. Det deppiga i att inte få köpa något, det överdrivna självömkandet "mitt liv är slut", "vad ska jag nu göra" osv.

Det är lite deppigt just nu. Men jag kan ändå se att en process har startat, någonstans därinne. Den handlar om hur jag skulle vilja att det var. Mitt liv, mitt hem, min vardag. Och det är positivt. Tanken är ju att komma ur "det-här-är-sjukt"-tankarna och komma vidare till något positivt, konstruktivt. Sakta, sakta, har processen startat och jag är glad att det går sakta. För det här ska bli på riktigt, inga quick-fix denna gång, utan på RIKTIGT.

Aha-upplevelse

Det slog mig just väldigt tydligt att mitt trädgårdsintresse bygger på enkelhet, spontanitet, glädje, lust och frihet. Inga pekpinnar, inget nörderi eller drömmar om att bli någon trädgårdsexpert, inga genomtänka tankar om design eller trädgårdsplanering. Jag har nog med strategier, professionalitet och genomtänka beslut på jobbet. Snälla, inte hemma också. Jag vill vara FRI i trädgården. Kanske är AHA-upplevelser som detta vardagsmat för de flesta. För mig är det nya, spännande tankar.

Det som driver mig

Det har malt ett tag nu. Det är någonting i hur vi lever som känns så fel i magen.

Vi jobbar för att tjäna pengar och tjänar pengar för att konsumera. Vi konsumerar men eftersmaken är bitter. Vi söker efter något annat. Vi ser vad andra har. Vi börjar om. Ekorrhjulet går runt runt, vi stressar sönder oss och är aldrig nöjda. Vi har för lite tid och ork med det som verkligen betyder något. Vi renoverar sönder våra relationer. Vi ägnar sjukt mycket tid åt vårt utseende och hur det ser ut hemma. På kuppen har vi en miljö som är på väg mot katastrof.

Ja, det låter krasst och ja, jag låter jättepretentiös. Jag blir nästan trött på mig själv innan jag själv har startat. Men jag vill något annat. Jag vill inte vara styrd av prylar och yta. Jag vill jobba mindre och leva mer. Jag vill orka med mina barn när jag kommer hem från jobbet. Jag vill leva på ett sätt där åtminstone jag gör vad jag kan för att denna jord inte ska gå under av denna galna konsumtionshets.

Jag hatar präktighet och jag ska försöka att inte sätta mig på några höga hästar. Jag tänker göra så gott jag kan. Livet med man, jobb, småbarn och hus kommer kräva kompromisser. Men jag tänker att små steg är också steg.

Resan har börjat.