Ofrivilligt utomhusliv

Jag är verkligen kass på att gå ut den här tiden på året. Troligen för att jag fryser så lätt och avskyr när det blåser. Det känns som att jag alltid är stel som en pinne utomhus den här årstiden. Trots detta, fick jag för mig att ta med barnen ut på utflykt idag. Det var väl något slags anfall av präktighet. Vi packade kaffe, varm choklad och smörgåsar och åkte till E:s favoritlekplats. Så fort vi kom dit ångrade jag mig. Det var en fruktansvärd snålblåst, ett lätt mörker och ett par plusgrader, inte tillräckligt kallt för att det ska vara mysigt kallt. Och jag kan inte säga att jag njöt av utflykten, det vore gravt ljug. Tyvärr måste man ju ibland skärpa till sig och visa för barnen att man åtminstone lite uthållig. Det var väl därför vi blev kvar.

Konstigt nog, blev vi kvar i tre timmar. Vi kände oss rejält urblåsta och trötta alla tre när vi satte oss i bilen för att åka hem. När jag kom hem och började med maten kände jag mig tillfredsställd på ett sätt jag inte gjort på länge. Nu funderar jag på varför det är så fasligt svårt att gå utanför dörren och hur mycket bättre jag skulle må om jag tog mig ut lite oftare. Uteliv ger en trötthet i kroppen som är så skön, och känns så naturlig. Jag gillar också att man kan se ut som skit när man är på utflykt, mössa på och fulaste skorna. Jag trivs i det. Och hur ska man egentligen kunna njuta av sommarvärme och sol om man inte lever med kontrasterna? Det finns inga argument för min lathet. Kanske får testa att utmana mig själv lite mer. För en utmaning är det. Jag tycker inte om det. Bara känslan efteråt.